Recension: Harry Potter och dödsrelikerna: del 1

Premiär: 17 November
Åldersgräns: 11 år
Regi: David Yates
Manus: Steve Kloves (efter romanen av J.K. Rowling)
I rollerna: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, 
Ralph Fiennes, Helena Bonham Carter, Tom Felton, 
Rhys Ifans, Toby Jones, John Hurt, Bonnie Wright
m.f.l.
Genre: Fantasy, Thriller, Drama
Längd: 2h 26min

Handling:
Efter Dumlebores död måste Harry (Radcliffe), med hjälp av hans två BFFs* Ron (Grint) och Hermione (Watson), leta upp och förstöra de återstående Horrokruxerna, föremål som innehåller bitar av Lord Voldemorts (Fiennes) själ. Samtidigt växer sig Voldemort och hans armé allt starkare.

"I come in peace. Now gimme five!"

Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 är ingen lätt film att recensera. Den känns på många sätt som en halv film, en ofullständig film. Och det är väl inte så konstigt med tanke på att det är just det den är. Om det nu skulle ha lyckats undgå någon, så berättar jag nu att Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 bara är baserad på den första halvan av boken med samma namn (minus ": del 1"). Därmed är slutet på filmen egentligen inget riktigt slut. Man har dock valt att inte avsluta filmen med någon riktigt ordentlig "cliff-hanger" vilket förmodligen är ett klokt beslut med tanke på det långa gapet på 8 månader innan nästa film släpps.

Filmen börjar lovande, om än ganska fantasilöst, med ett montage av korta händelser, bland annat en kort men gripande sekvens där Hermione raderar sina föräldrars minne av henne, i ett försök att skydda dem från de faror som hotar. Redan här sätts tonen för filmen. Ja, det är den mörkaste filmen hittills. Men knappast den bästa! Den överhängande känslan efter att ha sett Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 är inte besvikelse, för det här är en klart godkänd, stundtals riktigt bra och alltid välgjord Harry Potter-film, utan snarare förlorad potential. För den kunde ju ha blivit så mycket bättre. 

Lovegoods lustiga lya!

Historien är det absolut inget fel på. Den är både spännande och gripande. Detta är förstås bokens förtjänst, vilken filmen följer troget. Att dela upp boken i två filmer känns som ett klokt beslut och det är svårt att föreställa sig hur allt som var med i denna filmen och lika mycket till skulle ha kunnat rymmas i en film. Det mesta av det viktiga som händer i boken finns med i filmen, men inte allt. En scen som jag saknar är en ganska rörande scen från tidigt i boken där Dursleys (Harrys elaka styvfamilj) visar sidor, bra sidor, av sig själva, som man inte trodde att de hade! Det enda vi ser av Dursleys i filmen är ett kort segment i öppningsmontaget där vi får se dem ta sitt pick och pack och göra sig redo för flytt, då deras hus, efter Harrys 17-årsdag (myndighetsåldern för trollkarlar) inte längre är säkert. Trots trofastheten till boken och den långa speltiden känns vissa delar ändå smått genomstressade. Framförallt ges de bidragande karaktärerna alldeles för lite tid och utrymme. Detta gäller bland andra Xenophilius Lovegood (spelad av Rhys Ifans), Luna Lovegoods excentriska pappa, en karaktär som kunde ha varit kul och intressant, men som tyvärr är ruskigt underutvecklad och mest används för att föra handlingen framåt. 

Flyg fula fluga!

Ett kärt återseende, och inte lika underutvecklad, är husalfen Dobby, som har varit helt frånvarande sedan film nr. 2 (han har dock varit med i flera av böckerna). Här dyker han plötsligt upp samtidigt som Sirius Blacks gamla husalf Krake återvänder till Grimaldiplan, där Harry, Ron och Hermione gömmer sig, med en horrokrux-tjuv. Hur är då Harrys reaktion när han får återse Dobby? Obefintlig! Inte en min! Inte ett ord! Inte ens ett "Dobby! Vad gör du här?" eller "Dobby! Det var längesen!". Inget. Till råga på allt tycks Dobby ha genomgått någon form av skönhetsoperation sedan vi sist såg honom. Nånting måste ha gått snett i uppdateringen till dagens nivåer av datoranimation för Dobby 2.0 är faktiskt inte särskilt lik den Dobby vi lärde känna för 8 år sedan.

Dobby anno 2002

Dobby efter botox och ansiktslyft

Till sättet är han sig dock lik. Harry är fortfarande hans bästa vän i hela världen, trots att han inte säger hej, och om någon försöker "messa" med den unge trollkarlen så höjs Dobby(eller är det kanske hans snarlika tvillingbror Bobby)s temperament så att det slår i taket. Det är ett kul återseende, även om han är med mindre än vad jag önskat och vad som kanske skulle behövts för att ge filmens slutakt större tyngd. SPOILER (markera texten): Jag kan tillägga att Harry blir helt förkrossad av Dobbys död i slutet av filmen. Kanske insåg han inte vem den lilla grå killen i trasorna var innan han än en gång fick sitt liv räddat av honom. "Nu minns jag! Den jobbiga jäveln som försökte rädda mitt liv hela tiden i den andra filmen!"

Det finns egentligen inte mycket att klaga på hos Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 rent filmtekniskt. Det är snyggt och säkert filmat, i fina miljöer och effekterna är bättre än någonsin. Ett gediget hantverk helt enkelt. Men det når aldrig några oanade höjder. Bildspråket tar aldrig några risker och man blir aldrig direkt överraskad. Det finns en scen som sticker ut rent visuellt, nämligen "Sagan om de tre bröderna", en saga som Hermione läser ur en bok hon ärvt av Dumbledore. Här målas de animerade bilderna upp i nån slags svart-beige fantasivärld som tagen ur ett deprimerat barns drömmar. Det är ett intressant grepp och ganska tilltalande även om det inte stilmässigt passar in i resten av filmen, eller i serien för den delen.

"I was told there would be cupcakes!"

Filmmusiken, av nya (för serien) kompositören, Alexandre Desplat, är bra. Men precis som filmen i sin helhet, känns den aningen oinspirerad och fantasilös. Det är dessutom synd att han inte använt teman från de tidigare filmerna mer flitigt i sin musik. Då syftar jag framförallt på Hedwig's Theme, melodin från den första filmen som de flesta direkt associerar med Harry Potter.

Det är synd att filmen sällan lyckas ta vara på spänningsmomenten som finns i boken. Här finns många ögonblick som skulle kunna vara väldigt spännande. Men i de flesta fall, dock inte alla, är det någonting som saknas. Man vågar aldrig riktigt gå hela vägen. Ett bra exempel är de "syner" Harry ibland får när han sover. I dessa glimtar ser Harry genom Voldemorts ögon och får på så sätt veta att han letar efter någonting viktigt. Dessa scener kunde ha varit riktigt stämningsfulla och mystiska men det blir de verkligen inte. Ni förstår nog vad jag menar om ni ser filmen. Visst är det den mörkaste filmen i serien hittills, men den saknar magin från de tidigare filmerna. Film 1-3 och till viss del även den 4e filmen hade verkligen den där magiska känslan, en känsla av förundran. Den känslan har jag saknat sedan film nummer 5, vilken var den första filmen som nuvarande regissören David Yates regisserade. Det kanske ligger något i det..

Slutet på filmen lovar i alla fall en intressant upplösning i Harry Potter och dödsrelikerna: del 2, som har premiär i Juli nästa år. Det känns inte särskilt troligt att den filmen kommer att nå fantastiska höjder, men vi kan ju alltid hoppas.

Jag låter förmodligen mer negativ i recensionen än vad jag egentligen är. För, som jag redan har nämnt är Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 en klart godkänd och stundtals riktigt bra film. Den är snygg och välgjord, har bra skådespelarinsatser och är trogen boken, vilket gör den till en åtminstone hyfsat tillfredsställande upplevelse för alla Harry Potter-fans där ute.


Jimis betyg: 7/10

*BFFs = ungdomsspråk för bästa vänner