Recension: Casino Royale

Efter mycket om och men, bl.a. p.g.a. en konkurshotad filmstudio, har nästa film i en av de mest långvariga och framgångsrika filmserierna genom tiderna fått klartecken. Den 23e Bond-filmen har fått titeln Skyfall och beräknas ha premiär i Oktober nästa år. För regin står, något oväntat, den brittiska regissören Sam Mendes. Mendes är mest känd för sina kritikerhyllade filmer American Beauty, Road to Perdition och Revolutionary Road. Vad han kommer att hitta på med den klassiska spionserien är jag mycket nyfiken på.

Daniel Craig kommer för tredje gången iklä sig rollen som Agent 007, James Bond.
Craig fick på sätt och vis känna på rollen som hemlig agent redan 2005, i Steven Spielbergs mästerliga München. Men det var året efter, när han gjorde sin debut som James Bond i Casino Royale som han visade att han verkligen kunde vara den ledande mannen i en riktig storproduktion.

Casino Royale

Premiär: 24 November 2006
Åldersgräns: 15 år
Regi: Martin Campbell
Manus: Neal Purvis & Robert Wade
och Paul Haggis (efter romanen av Ian Fleming)
I rollerna: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen,
Jeffrey Wright, Judi Dench m.f.l.
Genre: Action, Drama, Spion-thriller
Längd: 2h 24min

Efter 4 filmer med Pierce Brosnan som James Bond var det ännu en gång dags för en ny skådespelare att ta sig an den klassiska rollen. Precis som med den förra nystarten för serien, 1995 års Goldeneye, som av de flesta anses vara Brosnans bästa Bond-film, var det Nya Zeeländska regissören Martin Campbell som fick uppdraget att återuppfinna hjulet.

Casino Royale var den första av den brittiska författaren Ian Flemings Bond-romaner. Filmen utspelar sig i början av James Bond karriär som Agent 007, precis när han får sin "rätt att döda".

Filmen börjar starkt med en stilig och självsäker svart-vit scen, som visar hur Bond uppnådde sin "00"-status. Redan här märker man att den nya Bond är en råare och mer hänsynslös Bond än någon av de tidigare, när han i en tillbakablick brutalt dödar en man inne på en toalett (tydligen måste man redan ha dödat två personer för att uppnå "00"-status och därmed få sin "rätt att döda").

Scenen avslutas med ett traditionsenligt skott "mot publiken", följt av en snygg, casino-inspirerad titelsekvens, där roulette-bord, blackjack och pokerkort figurerar till tonerna av Chris Cornell's You Know My Name (en inte så särskilt minnesvärd Bond-låt).

Filmens riktiga berättelse börjar sedan i Madagaskar där Bond är på jakt efter en internationell bombtillverkare. Här serveras vi en av filmens bästa actionscener. I en hisnande, parkour-inspirerad jakt tas vi högt upp bland stadens byggställningar, bland annat på en lyftkran, där en fight-scen som kan ge vem som helst svindel, tar plats.

Bond lyckas jaga ikapp fienden och döda honom på en ambassad som han delvis spränger för att själv komma undan oskadd.

Vi blir snart introducerade till filmens huvudskurk, Le Chiffre (Mads Mikkelsen), en bankir som förser många av världens terrorister med pengar. Le Chiffre är ett matematiskt geni och en shack-expert, förmågor som kommer till hans användning när han spelar poker. Danske Mads Mikkelsen är ett utmärkt val för en karaktär som är så ond att han gråter blod (p.g. av en skada på tårkanalen, påstår han!).
Efter mellanlandningar i Bahamas och Miami får Bond reda på att Le Chiffre planerar att förstöra prototypen av Skyfleet-flygplanet, världens största passagerarplan. Le Chiffre förlorar dock en stor summa pengar och för att få tillbaks sina terrorist-klienters investeringar anordrnar han en Texas hold 'em-turnering med höga insatser (vi snackar miljontals dollar) på Casino Royale i Montenegro. I hopp om att en förlust skulle få Le Chiffre att hjälpa den brittiska regeringen, anmäler MI6 Bond till turneringen.

På tåget till Montenegro träffar Bond, och vi, efter några villospår, filmens "Bondbrud", Vesper Lynd, från brittiska finansministeriet.

Eva Green är strålande som Vesper Lynd, en av Casino Royales höjdpunkter. Elegant och vacker, men också stark och intelligent, intressant och mångbottnad. En karaktär som man på riktigt bryr sig om och som dessutom tar fram nya sidor hos Bond. För även om Daniel Craig kanske är den råaste 007 hittils, så är han också den mest känslomässigt sårbara.

I övrigt görs det tydligt att det här är en helt ny Bond. Här finns få coola gadgetar, ingen Moneypenny, och inget "shaken not stirred" (när en bartender frågar Bond om han vill ha sin vodka-martini "shaken or stirred?", så svarar han med ett irriterat "Do I look like I give a damn?"). Judi Dench repriserar dock sin roll som M, chefen över den brittiska underrättelsetjänsten.

När pokertuneringen väl är igång sänks tempot avsevärt och den här delen av filmen riskerar ibland att kännas lite utdragen. Men den innehåller också några av filmens bästa ögonblick. Som när Bond, efter att nästan ha dött ifrån en drink som Le Chiffre förgiftat, till synes oberörd återvänder till pokerbordet och en smått chockad Le Chiffre och yttrar repliken "Oh I'm sorry, that last hand nearly killed me!"

Mads Mikkelsen som Le Chiffre

Den sista akten bjuder på en svidande tortyrscen, mer action, svek (ett genomgående tema) och uppdagandet av en större fiende, den mystiska organisationen Quantum. Och i den avslutande scenen, som på sätt och vis påbörjar handlingen för uppföljaren Quantum of Solace, yttras till slut de klassiska orden "The name is Bond, James Bond!"

Casino Royale är en mycket bra film. En utmärkt pånyttfödelse av en filmserie som på senare år hamnat i skuggan av nyare, fräschare serier som Mission: Impossible och Bourne-filmerna.
Filmen är självsäkert och elegant berättad, med fint foto och med Daniel Craig som kanske den bästa James Bond sedan Sean Connery. Fokusen läggs till stor del mer på karaktärer och en smart intrig (manuset är riktigt bra) än på påkostad action, även om det finns gott om den varan också.
Filmen utlovade en intressant framtid för Bond och även om uppföljaren Quantum of Solace var något av en besvikelse så känns den kommande Skyfall mycket lovande i händerna på Sam Mendes.

Betyg: 4/5