Recension: Casino Royale

Efter mycket om och men, bl.a. p.g.a. en konkurshotad filmstudio, har nästa film i en av de mest långvariga och framgångsrika filmserierna genom tiderna fått klartecken. Den 23e Bond-filmen har fått titeln Skyfall och beräknas ha premiär i Oktober nästa år. För regin står, något oväntat, den brittiska regissören Sam Mendes. Mendes är mest känd för sina kritikerhyllade filmer American Beauty, Road to Perdition och Revolutionary Road. Vad han kommer att hitta på med den klassiska spionserien är jag mycket nyfiken på.

Daniel Craig kommer för tredje gången iklä sig rollen som Agent 007, James Bond.
Craig fick på sätt och vis känna på rollen som hemlig agent redan 2005, i Steven Spielbergs mästerliga München. Men det var året efter, när han gjorde sin debut som James Bond i Casino Royale som han visade att han verkligen kunde vara den ledande mannen i en riktig storproduktion.

Casino Royale

Premiär: 24 November 2006
Åldersgräns: 15 år
Regi: Martin Campbell
Manus: Neal Purvis & Robert Wade
och Paul Haggis (efter romanen av Ian Fleming)
I rollerna: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen,
Jeffrey Wright, Judi Dench m.f.l.
Genre: Action, Drama, Spion-thriller
Längd: 2h 24min

Efter 4 filmer med Pierce Brosnan som James Bond var det ännu en gång dags för en ny skådespelare att ta sig an den klassiska rollen. Precis som med den förra nystarten för serien, 1995 års Goldeneye, som av de flesta anses vara Brosnans bästa Bond-film, var det Nya Zeeländska regissören Martin Campbell som fick uppdraget att återuppfinna hjulet.

Casino Royale var den första av den brittiska författaren Ian Flemings Bond-romaner. Filmen utspelar sig i början av James Bond karriär som Agent 007, precis när han får sin "rätt att döda".

Filmen börjar starkt med en stilig och självsäker svart-vit scen, som visar hur Bond uppnådde sin "00"-status. Redan här märker man att den nya Bond är en råare och mer hänsynslös Bond än någon av de tidigare, när han i en tillbakablick brutalt dödar en man inne på en toalett (tydligen måste man redan ha dödat två personer för att uppnå "00"-status och därmed få sin "rätt att döda").

Scenen avslutas med ett traditionsenligt skott "mot publiken", följt av en snygg, casino-inspirerad titelsekvens, där roulette-bord, blackjack och pokerkort figurerar till tonerna av Chris Cornell's You Know My Name (en inte så särskilt minnesvärd Bond-låt).

Filmens riktiga berättelse börjar sedan i Madagaskar där Bond är på jakt efter en internationell bombtillverkare. Här serveras vi en av filmens bästa actionscener. I en hisnande, parkour-inspirerad jakt tas vi högt upp bland stadens byggställningar, bland annat på en lyftkran, där en fight-scen som kan ge vem som helst svindel, tar plats.

Bond lyckas jaga ikapp fienden och döda honom på en ambassad som han delvis spränger för att själv komma undan oskadd.

Vi blir snart introducerade till filmens huvudskurk, Le Chiffre (Mads Mikkelsen), en bankir som förser många av världens terrorister med pengar. Le Chiffre är ett matematiskt geni och en shack-expert, förmågor som kommer till hans användning när han spelar poker. Danske Mads Mikkelsen är ett utmärkt val för en karaktär som är så ond att han gråter blod (p.g. av en skada på tårkanalen, påstår han!).
Efter mellanlandningar i Bahamas och Miami får Bond reda på att Le Chiffre planerar att förstöra prototypen av Skyfleet-flygplanet, världens största passagerarplan. Le Chiffre förlorar dock en stor summa pengar och för att få tillbaks sina terrorist-klienters investeringar anordrnar han en Texas hold 'em-turnering med höga insatser (vi snackar miljontals dollar) på Casino Royale i Montenegro. I hopp om att en förlust skulle få Le Chiffre att hjälpa den brittiska regeringen, anmäler MI6 Bond till turneringen.

På tåget till Montenegro träffar Bond, och vi, efter några villospår, filmens "Bondbrud", Vesper Lynd, från brittiska finansministeriet.

Eva Green är strålande som Vesper Lynd, en av Casino Royales höjdpunkter. Elegant och vacker, men också stark och intelligent, intressant och mångbottnad. En karaktär som man på riktigt bryr sig om och som dessutom tar fram nya sidor hos Bond. För även om Daniel Craig kanske är den råaste 007 hittils, så är han också den mest känslomässigt sårbara.

I övrigt görs det tydligt att det här är en helt ny Bond. Här finns få coola gadgetar, ingen Moneypenny, och inget "shaken not stirred" (när en bartender frågar Bond om han vill ha sin vodka-martini "shaken or stirred?", så svarar han med ett irriterat "Do I look like I give a damn?"). Judi Dench repriserar dock sin roll som M, chefen över den brittiska underrättelsetjänsten.

När pokertuneringen väl är igång sänks tempot avsevärt och den här delen av filmen riskerar ibland att kännas lite utdragen. Men den innehåller också några av filmens bästa ögonblick. Som när Bond, efter att nästan ha dött ifrån en drink som Le Chiffre förgiftat, till synes oberörd återvänder till pokerbordet och en smått chockad Le Chiffre och yttrar repliken "Oh I'm sorry, that last hand nearly killed me!"

Mads Mikkelsen som Le Chiffre

Den sista akten bjuder på en svidande tortyrscen, mer action, svek (ett genomgående tema) och uppdagandet av en större fiende, den mystiska organisationen Quantum. Och i den avslutande scenen, som på sätt och vis påbörjar handlingen för uppföljaren Quantum of Solace, yttras till slut de klassiska orden "The name is Bond, James Bond!"

Casino Royale är en mycket bra film. En utmärkt pånyttfödelse av en filmserie som på senare år hamnat i skuggan av nyare, fräschare serier som Mission: Impossible och Bourne-filmerna.
Filmen är självsäkert och elegant berättad, med fint foto och med Daniel Craig som kanske den bästa James Bond sedan Sean Connery. Fokusen läggs till stor del mer på karaktärer och en smart intrig (manuset är riktigt bra) än på påkostad action, även om det finns gott om den varan också.
Filmen utlovade en intressant framtid för Bond och även om uppföljaren Quantum of Solace var något av en besvikelse så känns den kommande Skyfall mycket lovande i händerna på Sam Mendes.

Betyg: 4/5

Recension: Harry Potter och dödsrelikerna: del 1

Premiär: 17 November
Åldersgräns: 11 år
Regi: David Yates
Manus: Steve Kloves (efter romanen av J.K. Rowling)
I rollerna: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, 
Ralph Fiennes, Helena Bonham Carter, Tom Felton, 
Rhys Ifans, Toby Jones, John Hurt, Bonnie Wright
m.f.l.
Genre: Fantasy, Thriller, Drama
Längd: 2h 26min

Handling:
Efter Dumlebores död måste Harry (Radcliffe), med hjälp av hans två BFFs* Ron (Grint) och Hermione (Watson), leta upp och förstöra de återstående Horrokruxerna, föremål som innehåller bitar av Lord Voldemorts (Fiennes) själ. Samtidigt växer sig Voldemort och hans armé allt starkare.

"I come in peace. Now gimme five!"

Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 är ingen lätt film att recensera. Den känns på många sätt som en halv film, en ofullständig film. Och det är väl inte så konstigt med tanke på att det är just det den är. Om det nu skulle ha lyckats undgå någon, så berättar jag nu att Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 bara är baserad på den första halvan av boken med samma namn (minus ": del 1"). Därmed är slutet på filmen egentligen inget riktigt slut. Man har dock valt att inte avsluta filmen med någon riktigt ordentlig "cliff-hanger" vilket förmodligen är ett klokt beslut med tanke på det långa gapet på 8 månader innan nästa film släpps.

Filmen börjar lovande, om än ganska fantasilöst, med ett montage av korta händelser, bland annat en kort men gripande sekvens där Hermione raderar sina föräldrars minne av henne, i ett försök att skydda dem från de faror som hotar. Redan här sätts tonen för filmen. Ja, det är den mörkaste filmen hittills. Men knappast den bästa! Den överhängande känslan efter att ha sett Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 är inte besvikelse, för det här är en klart godkänd, stundtals riktigt bra och alltid välgjord Harry Potter-film, utan snarare förlorad potential. För den kunde ju ha blivit så mycket bättre. 

Lovegoods lustiga lya!

Historien är det absolut inget fel på. Den är både spännande och gripande. Detta är förstås bokens förtjänst, vilken filmen följer troget. Att dela upp boken i två filmer känns som ett klokt beslut och det är svårt att föreställa sig hur allt som var med i denna filmen och lika mycket till skulle ha kunnat rymmas i en film. Det mesta av det viktiga som händer i boken finns med i filmen, men inte allt. En scen som jag saknar är en ganska rörande scen från tidigt i boken där Dursleys (Harrys elaka styvfamilj) visar sidor, bra sidor, av sig själva, som man inte trodde att de hade! Det enda vi ser av Dursleys i filmen är ett kort segment i öppningsmontaget där vi får se dem ta sitt pick och pack och göra sig redo för flytt, då deras hus, efter Harrys 17-årsdag (myndighetsåldern för trollkarlar) inte längre är säkert. Trots trofastheten till boken och den långa speltiden känns vissa delar ändå smått genomstressade. Framförallt ges de bidragande karaktärerna alldeles för lite tid och utrymme. Detta gäller bland andra Xenophilius Lovegood (spelad av Rhys Ifans), Luna Lovegoods excentriska pappa, en karaktär som kunde ha varit kul och intressant, men som tyvärr är ruskigt underutvecklad och mest används för att föra handlingen framåt. 

Flyg fula fluga!

Ett kärt återseende, och inte lika underutvecklad, är husalfen Dobby, som har varit helt frånvarande sedan film nr. 2 (han har dock varit med i flera av böckerna). Här dyker han plötsligt upp samtidigt som Sirius Blacks gamla husalf Krake återvänder till Grimaldiplan, där Harry, Ron och Hermione gömmer sig, med en horrokrux-tjuv. Hur är då Harrys reaktion när han får återse Dobby? Obefintlig! Inte en min! Inte ett ord! Inte ens ett "Dobby! Vad gör du här?" eller "Dobby! Det var längesen!". Inget. Till råga på allt tycks Dobby ha genomgått någon form av skönhetsoperation sedan vi sist såg honom. Nånting måste ha gått snett i uppdateringen till dagens nivåer av datoranimation för Dobby 2.0 är faktiskt inte särskilt lik den Dobby vi lärde känna för 8 år sedan.

Dobby anno 2002

Dobby efter botox och ansiktslyft

Till sättet är han sig dock lik. Harry är fortfarande hans bästa vän i hela världen, trots att han inte säger hej, och om någon försöker "messa" med den unge trollkarlen så höjs Dobby(eller är det kanske hans snarlika tvillingbror Bobby)s temperament så att det slår i taket. Det är ett kul återseende, även om han är med mindre än vad jag önskat och vad som kanske skulle behövts för att ge filmens slutakt större tyngd. SPOILER (markera texten): Jag kan tillägga att Harry blir helt förkrossad av Dobbys död i slutet av filmen. Kanske insåg han inte vem den lilla grå killen i trasorna var innan han än en gång fick sitt liv räddat av honom. "Nu minns jag! Den jobbiga jäveln som försökte rädda mitt liv hela tiden i den andra filmen!"

Det finns egentligen inte mycket att klaga på hos Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 rent filmtekniskt. Det är snyggt och säkert filmat, i fina miljöer och effekterna är bättre än någonsin. Ett gediget hantverk helt enkelt. Men det når aldrig några oanade höjder. Bildspråket tar aldrig några risker och man blir aldrig direkt överraskad. Det finns en scen som sticker ut rent visuellt, nämligen "Sagan om de tre bröderna", en saga som Hermione läser ur en bok hon ärvt av Dumbledore. Här målas de animerade bilderna upp i nån slags svart-beige fantasivärld som tagen ur ett deprimerat barns drömmar. Det är ett intressant grepp och ganska tilltalande även om det inte stilmässigt passar in i resten av filmen, eller i serien för den delen.

"I was told there would be cupcakes!"

Filmmusiken, av nya (för serien) kompositören, Alexandre Desplat, är bra. Men precis som filmen i sin helhet, känns den aningen oinspirerad och fantasilös. Det är dessutom synd att han inte använt teman från de tidigare filmerna mer flitigt i sin musik. Då syftar jag framförallt på Hedwig's Theme, melodin från den första filmen som de flesta direkt associerar med Harry Potter.

Det är synd att filmen sällan lyckas ta vara på spänningsmomenten som finns i boken. Här finns många ögonblick som skulle kunna vara väldigt spännande. Men i de flesta fall, dock inte alla, är det någonting som saknas. Man vågar aldrig riktigt gå hela vägen. Ett bra exempel är de "syner" Harry ibland får när han sover. I dessa glimtar ser Harry genom Voldemorts ögon och får på så sätt veta att han letar efter någonting viktigt. Dessa scener kunde ha varit riktigt stämningsfulla och mystiska men det blir de verkligen inte. Ni förstår nog vad jag menar om ni ser filmen. Visst är det den mörkaste filmen i serien hittills, men den saknar magin från de tidigare filmerna. Film 1-3 och till viss del även den 4e filmen hade verkligen den där magiska känslan, en känsla av förundran. Den känslan har jag saknat sedan film nummer 5, vilken var den första filmen som nuvarande regissören David Yates regisserade. Det kanske ligger något i det..

Slutet på filmen lovar i alla fall en intressant upplösning i Harry Potter och dödsrelikerna: del 2, som har premiär i Juli nästa år. Det känns inte särskilt troligt att den filmen kommer att nå fantastiska höjder, men vi kan ju alltid hoppas.

Jag låter förmodligen mer negativ i recensionen än vad jag egentligen är. För, som jag redan har nämnt är Harry Potter och dödsrelikerna: del 1 en klart godkänd och stundtals riktigt bra film. Den är snygg och välgjord, har bra skådespelarinsatser och är trogen boken, vilket gör den till en åtminstone hyfsat tillfredsställande upplevelse för alla Harry Potter-fans där ute.


Jimis betyg: 7/10

*BFFs = ungdomsspråk för bästa vänner

Recension: Inception

Premiär: 23 Juli
Åldersgräns: 11 år
Regi/Manus: Christopher Nolan
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Ellen Page, 
Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt,
Ken Watanabe, Cillian Murphy,
Tom Hardy, Tom Berenger,
Michael Caine, Lukas Haas
Genre: Sci-Fi, Thriller, Action, Drama
Längd: 2h 25min.


Handling:
Dom Cobb (DiCaprio) är en skicklig "Extractor", d.v.s. någon som kan ta sig in i andra människors drömmar och stjäla deras hemligheter. Cobb är oskyldigt anklagad för mordet på sin fru och kan därför inte återvända till U.S.A. där hans barn väntar. Men när en chans att bli renad från alla anklagelser dyker upp, tvekar Cobb inte en sekund. Uppdraget är något som av många anses omöjligt: Inception, att framgångsrikt plantera en idé i någons sinne och ta sig ut levande. Om han lyckas, får han träffa sina barn igen. Om han misslyckas, kommer han vara fången i en drömvärld för all framtid!

När jag satte mig i biosalongen för några veckor sedan för att se Inception så var mina förväntningar på max! Faktum är att jag sällan, om ens någonsin, har sett fram emot en film så mycket som jag sett fram emot Inception, åtminstone inte en film som varken är en uppföljare eller baserad på en bok eller liknande. Men jag kan säga med en gång att jag inte blev besviken! För Inception är spännande, fängslande och otroligt originell från första till sista sekund. Sällan har jag sett en amerikansk storfilm, eller någon annan film för den delen, som är så genomtänkt, så intelligent, så välgjord, så fulländad. Grundidén är enkel: Tänk om det var möjligt att ta sig in i andra människors drömmar, stjäla deras hemligheter och idéer, och ge dem nya. Den här idén har regissören och manusförfattaren Christopher Nolan byggt vidare på och skapat en allt annat en enkel historia kring. För det gäller att man är alert om man ska hänga med i svängarna. Filmen utspelar sig i flera olika nivåer av det mänskliga sinnet, drömmar i drömmar och drömmar i drömmar i drömmar, som det snabbt och effektivt klipps mellan (redigeraren Lee Smith har gjort ett makalöst jobb!). Vad som händer i en nivå av drömmen påverkar nästa o.s.v. Ändå känns det alltid fullkomligt logiskt, ingen dålig bedrift av Nolan och gänget.

Skådespeleriet är av högsta klass. Leonardo DiCaprio gör huvudrollen som Dom Cobb. Han gör det mycket bra, otroligt bra faktiskt! Han förvandlar, på egen hand och i samspelet med medskådespelarna (i synnerhet Ellen Page som arkitekten Ariadne och Marion Cotillard som Cobbs avlidna fru), en film som kunde ha känts kall och känslolös till en mycket gripande och rörande, stundtals väldigt tragisk historia, om en mans längtan efter att återse sina barn och hans oförmåga att släppa taget om hans fru i centrum. Kanske är det dags för Leonardo att få sin efterläntgtade oscarsstatyett, förmodligen inte, men han förtjänar det verkligen!

Både de tekniska och de estetiska delarna av Inception är fantastiska. Det är ett spektakulärt hantverk, storslaget och vackert!

Foto, ljud, redigering och specialeffekter är alla av högsta klass. Likaså manus och regi. Och filmmusiken av Hans Zimmer är enastående, det bästa jag hört på länge!

Scenerna där några av karaktärerna springer på väggarna i en ständigt roterande korridor och senare flyter fram tyngdlöst i luften är bland det coolaste jag sett på film. Inception är inte bara ett briljant och fängslande science-fiction-drama. Det är också en actionfilm av allra högsta klass. Filmen innehåller några av de mest spektakulära och bästa actionscener jag någonsin har sett. Och det faktum att filmen utspelar sig både i verkligheten och i ett antal olika drömvärldar möjliggör för ett stort antal miljöombyten. Ena stunden befinner vi oss i verklighetens Paris, nästa stund i en regnig storstad någonstans i Amerika, och efter det är vi på toppen av en snötäckt bergskedja.

Om det är något mer jag kunde ha önskat av Inception så är det att Nolan och gänget skulle ha tagit drömvärldarna ett steg längre, som när Ellen Pages karaktär Ariadne, som har fått jobbet att designa drömvärldarna där ”inception” skall utföras, frågar Cobb vad som händer när man börjar fiffla med de fysiska lagarna. Plötsligt viker sig vägen framför dem, med hus, bilar, människor och allt, uppåt, som sett i trailern för filmen. Mer sådant, á la Eternal Sunshine of the Spotless Mind, hade inte skadat, men frågan är om inte filmen hade blivit för konstig för många människor då. Annars hittar jag faktiskt ingenting att klaga på.

 Inception är fantastisk på alla sätt. Den ställer stora frågor (Vad händer när vi inte längre kan skilja på dröm och verklighet?) och det finns verkligen mycket att reflektera över. Samtidigt är det en av de absolut bästa actionfilmer som någonsin har gjorts. Regissören Christopher Nolan har, efter The Dark Knight och nu med Inception, slagit sig fast som en av världens mest genialiska och pålitliga regissörer. För Inception är inget mindre än ett mästerverk, en hisnande resa runt hela världen och en  briljant djupdykning in i det mänskliga sinnet. Helt enkelt en av de senaste årens absolut bästa filmer!

Jimis betyg: 9,5/10

IMDb: 9,1/10 (Top 250: #3)
Rotten Tomatoes: 87% "Fresh"
Box Office: $488,384,431 (3 761 292 695,35 SEK) (14/8-10)


Recension skriven av: Jimi