Engelen, i regi av Margreth Olin, är ett norskt spelfilms drama med premiär i Sverige den 8:e oktober. Filmen började som en dokumentär som aldrig blev utgiven och utvecklades sedan till en spelfilm. Filmen är baserad på en sann historia med drogmissbruk, generationer, kärlek och sociala svårigheter i fokus.
I rollerna ser vi Maria Bonnevie, Gunilla Röör, Antti Reini, Börje Ahlstedt, Helene Michelsen, Milla Mykloen, Benjamin Helstad och Emir Mulasmanovic.
Jag tycker att den här filmen verkar fantastiskt bra och jag bara måste se den. Den känns ärlig, realistisk och nästan farligt vacker... Håller ni med mig?
Detta är några väldigt vanliga faktorer vi ser på film idag, i storfilm som småfilm. Det finns mer eller mindre överallt och säljer gör det också för folk tittar ju på det.
Men varför säljer det egentligen?
Tanken slog mig idag när såg jag på True Romance, en film från 1993 regisserad av Tony Scott och med manus skrivet av Quentin Tarantino (Regissör till bland annat Pulp fiction, Inglourious Basterds och Death Proof). True Romance var överranskande bra, men också ett tydligt exempel på just den här typen av film, innehållande alla de faktorer jag räknat upp.
Varje scen involverar någon typ av sex eller våld och knark har en betydande roll i filmen. Blod ser vi också mycket av! En del scener är faktiskt riktigt obehagliga och stundvis ryser jag. Särskilt när en utav huvudrollerna handlöst blir inkastad i en glasruta, blodig och trasig, efter att ha blivit slagen ett antal gånger i ansiktet.
Men ändå, trots allt detta våld finner jag filmen väldigt underhållande och jag kan inte förstå varför... Vad är det som får mig att känna mig glad och underhållen efter filmen trots att folk faktiskt skjutit varandra till döds framför mina ögon? Tanken på det är ju faktiskt väldigt skrämmande, trots att det 'bara' är på film!
Kan det kanske vara pågrund av den uppiggande och inte fullt så dramatiska rockabillymusiken som spelas i bakgrunden. Eller är det kanske så att det är romansen i filmen som får större betydelse än våldet? Är det karaktärerna som jag känner sympati för...?
...eller är våld helt enkelt bara såpass glorifierat att det nästintill inte går att bli chockerad längre?
... men filmen med samma namn lämnade en varm och otroligt härlig känsla inuti mig efter att jag såg den på bio igår. Ett riktigt glädjerus som kommer tillbaks varje gång jag tänker på filmen. Jag ser att Johanna redan har påbörjat en recension av filmen så jag tänker inte skriva någon detaljerad recension av den här. Det jag vill dela med mig av är att I rymden finns inga känslor är en otroligt rolig och helt fantastiskt underbar svensk liten film! Att det dessutom är debutfilmen för regissören Andreas Öhman gör ju inte detta faktum till en mindre bragd. Jag ser fram emot hans kommande filmer! Skådespeleriet är inget mindre än lysande! Bill Skarsgård, i huvudrollen som Simon, är strålande, och Martin Wallström, som Simons bror Sam, och Cecilia Forss, som en annan jävla tjej, är lika bra dem!
Se denna underbara film så fort du bara kan! Du kommer inte att ångra dig!
...en film som jag den här helgen har sett två gånger på bio under loppet av ett dygn! Och nej, det är inte något som jag brukar göra, verkligen inte. Men Toy Story 3 är ingen vanlig film. Det är en film som griper tag i ditt allra innersta och tar fram känslor hos dig som du aldrig trodde att du kunde känna för ett gäng plastleksaker. Det är ett lika tårfyllt som hysteriskt roligt farväl till några av de mest ikoniska filmkaraktärerna från de senaste 15 åren.
Ett genialiskt och, med undantag för den något knackiga starten, perfekt filmäventyr och en påminnelse om varför vi överhuvudtaget går och ser film på bio.
Toy Story 3 är inte bara det här årets bästa film, alla kategorier, det är också en av de absolut bästa animerade filmer som någonsin gjorts.
Och ja, det är en barnfilm, men ännu mer än vad det är en barnfilm, så är det en film för alla som någon gång har varit barn!
Det pulserar verkligen blod i mitt franska filmhjärta. SVT kommer nämligen att hålla en Fransk filmvecka under kommande vecka (v.33) Är det bara jag som ser framemot detta?
Jag tycker att det är underbart att SVT satsar på något sådant här och att SVT i övrigt håller så hög standrad på sina sändningar. Det finns ett så stort utbud, vilket till stor del har att göra med att de fortfarande ligger under Public Service. Det innebär också att de har kanaler som faktiskt inte är infekterade med reklam. Långfilm, nonstop för hela slanten!
Det är bara filmer från 60 talet och tidigare som kommer att visas under veckan, men det kan bli väldigt intressant tror jag! Kommer ni att titta?
Måndag: Till sista andetaget (Jean-Luc Godard, 1960)
Tisdag: Cleo från 5 till 7 (Agnès Varda, 1961)
Onsdag: Lätting i lumpen (Claude de Givray, 1961)
Torsdag:I lejonets tecken (Eric Rohmer, 1959)
Fredag: Paris - öppen stad (Jacques Rivette, 1960)
Lördag: De 400 slagen (François Truffaut, 1959)
